Foto: Ola Torkelsson
The Ark släpper sin första platta på tre år. "In full regalia". Sångaren Ola Salo i förgrunden.
Med ett smart grepp banar The Ark väg för ett nytt sätt att sälja musik, och skivan är bland det bästa som bandet har gjort.
Vad är egentligen ett album? Ursprungligen en samlande pärm för en serie om flera skivor, som på den tiden var sjuttioåttavarvs stenkakor. Lite som ett fotoalbum. Ett praktiskt format om man exempelvis ville ha ett klassiskt verk i sin helhet, då de enskilda skivorna bara rymde några minuters speltid per sida.
De första skivalbumen lanserades för mer än hundra år sen, men det skulle dröja till cd-åldern innan begreppet blev vanligt i Sverige – i takt med att termen lp blev föråldrad. Framme vid år 2010 råder nu förvirring. Många menar att den fysiska skivan är död, eller åtminstone albumet som koncept. Att musik nu handlar om styckevis valda låtar, och gärna gratis, snarare än en hel svit med låtordning och sammanhang.
Annons:
För att ändå hålla liv i albumformatet har allt fler artister börjat förse sina nya album med extra godis av icke nedladdningsbar typ. Ofta finns en påkostad lyxversion vid sidan av den ordinarie utgåvan, där man betalar mer för en lyxigare formgivning, fler låtar, en extra dvd eller något liknande. Med en sorts rekord i Lady Gagas superdeluxeversion av sin ”The fame monster”, inklusive klippdocka, pussel, affischer, 3d-glasögon och en lock av hennes eget hår.
The Ark har tänkt smartare. De låtsas att deras femte album inte alls är deras femte album. I stället är det en tidning, på glättat papper (åtminstone till hälften) och delvis annonsfinansierad. Som säljs i Pressbyrån och matvarubutiker, med priset nittionio kronor förtryckt på omslaget - inte mycket dyrare än en modetidskrift med hög papperskvalitet. Men också i skivaffärer. Och i den kartonghylsa som rymmer publikationen döljer sig det album med tio låtar som är den egentliga huvudsaken.
Så ska man naturligtvis göra! Fler försäljningsställen, bättre exponering, lägre moms och dessutom ett förtryckt, lågt fastpris som gör att nätets skivbutiker plötsligt blir det dyrare alternativet (deras pack- och portoavgifter tillkommer). Jag ser redan fram emot efterföljarna.
Sen är ju själva tidningen rätt lättviktig, ungefär som ett turnéprogram (som i sig brukar kosta åtskilligt mer). Mycket bilder, texter med låg densitet – och nitton helsidor är reklam.
Skivan, däremot, hör till det bästa The Ark har gjort. Uppenbart och ogenerat grundad i den glamrock som varit gruppens hemmaplan från start, men med en precision som de inte var i närheten av på sina första skivor. Vill man leta referenser går det lätt, här ekar av Queen, Di Leva, Roy Wood, Meat Loaf, Atomic Swing och framför allt massor av Bowie, modell tidigt 70-tal. Den sorts tidiga glamrock som i allt väsentligt var en glittrigare sorts boogierock. Och så lite musikalpompa på det, samt en anstrykning av frikyrkoschlager i ”Have you ever heard a song”.
Att kalla det ett storverk vore fel, många av låtarna är snarare bagateller. Men samtidigt har The Ark sällan låtit mer självklara. Ola Salo sjunger som en fullt utvecklad primadonna, bandet kombinerar spänst med stabilitet. Det är som att något faktiskt har klarnat under de senaste årens paus, familjeliv, musikalroller och sidoprojekt. Om det sen krävs ett glättat magasin för att få ut det hela till folket så gör väl inte det något.
Bästa spår: ”Singing ’bout the city”, ”Take a shine to me”
Nils Hansson
nils.hansson@dn.se
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
KÄLLA: Dagens Nyheter kultur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar